Alla behöver vi en plats där man kan känna sig trygg på och låta tankarna flöda. Stallet är min plats. Det är enda platsen på jorden där jag trivs riktigt bra. Det spelar ingen roll att det luktar hästbajs och är kallt. Det är enda stället jag känner mig trygg trots att jag oftast alltid är helt ensam. Jag kan tänka fritt och fundera över livets alla frågor och svar och ingen bryr sig om jag tänker högt eller går och nynnar på en dålig låt eller går runt i en skitig gammal overall. Ingen kan se mig och det är nog just den känslan som gör mig så trygg i stallet. Ingen kan se mig och kommentera varför jag går runt i en skitig overall eller nynnar på en dålig låt. Där kan jag vara jag och ingen annan. 

Det såklart bästa med stallet är att mina hästar också bor där. Stallet är ju faktiskt hästarnas hus så man skulle kunna se mig som ett hembiträde till dom. Mina viktigaste uppgifter i stallet är ju trots allt att se till att allt är i sin ordning, att det finns rent vatten och att deras bädd är fräsch och mjuk. Jag gör allt för att hästarna ska trivas i sitt hus. Förutom att ta hand om deras hus så tar jag också hand om dom som bor där. Jag funkar väl lite som en mamma åt dom trots att frun i huset är bra mycket äldre än mig. Jag ser till att dom kommer ut och in i tid, att dom har tillräckligt med kläder när vädret biter i, att dom äter rätt kost och har bra hälsa. Jag ser till att dom duschar ibland och har borstad päls. 

I stallet är jag alltid välkomnad av mina två 600 kilos vänner. Dom verkar alltid bli lika glada över att se mig och hälsar alltid glatt men en gnäggning när jag öppnar dörren.

Jag tycker att alla ska ha likt mitt stall, en plats som man känner sig trygg och välkomnad på vilken tid på dygnet som helst.

 

 

/Juliah

 

Red Hamrex en stund idag, träna lite på joggen och måst säga att vi fick till några riktigt fina jogg. Känns som att vi börjat hitta varandra lite bättre. Rider just nu med stång och på en hand då min högra hand är lite invalid just nu...Men kriser leder till utveckling!

 

Har skadat de två viktigaste fingrarna på högerhanden. pekfingret och tummen..sådär jätte kul. Pekfingret är typ helt trasigt då det åkte in i vinschen på fyrhjulingen när vi skulle vinscha av en höbal från ett släp. Dvs jag klämde det ganska rejält på tummen blev det en blåsa och den är lite blå. Inget är brutet med huden är trasig och det gör ont,,men tjurig som jag är skulle jag ju rida idag ändå,,på en hand såklart. Rosa är ju van att ridas på en hand så det gick ju bra. Hamrex har jag ju börjat att rida på en hand lite smått och idag gick det riktgt bra. Än sålänge rider vi bara på volt och flyttar ut och in och byter varv. han lyssnade jätte bra och visade en snygg jogg!

 

Snor en lista av dressyrponny.se hoppas det är ok?

Holmen, Kalix

 

Bästa tävlingen för mig och hamrex var helt klart i Luleå med "botnia western riders" blev pacerad som 1a,2a,2a,2a gick super och han var jätte duktig! Det bästa var i showmanship då vi vann över de grasiösa araberna ;)

 

Snöar idag eller nja snö och snö och väl typ snöblandat regn för regnar till och från. Tog in hästar och gav de hö. Tänkte gå ut och massera dom och bara ha såndär kvalitetstid. För sånt är ju också viktigt!

Okey idag var Rosa unghäst igen..Hon är 20 men var tydligen 2 idag.. Hon var rädd för allting om jag la mot skänkel gick hon i bredställ. Bad jag om öppna blev det skänkelvikning. Om jag ville gå på volt blev det piruett och samlingarna blev terre a terre. Puh men humöret kunde jag behålla trots att hon var så fjantig. Och det var de hela dagens ridlektion gick ut på. Att bara se hennes beteende lite humoristiskt och skratta åt henne istället för att bestraffa. Nåja sånna dagar ska man också ha. Hon brukar ju ge ett riktigt bra ridpass efter sånna här dagar..

 

Slog mig tanken att det är ganska kul om man jämför själva tävlingarna med varandra. På en dressyrtävling går allting väldigt lungt till. Inga höga skrik och applåder för det kan störa hästen. Helst inga kameror med blixt eller högt ljud heller. Inga barn som springer på läktaren. Men på westerntävlingarna är det alltid en sån himla skön stämmning. Direkt jag kommer på själva tävlingsplatsen brukar jag börja slappna av och även hästen. 

Det är alltid skön musik på i bakgrunden, alltid folk som kommer och hjälper till. Väl på framridningen är ganska många rätt konsentrerade när de "går igenom" sin häst men när man ridit klart ställer man sig och väntar då brukar man alltid hitta någon att prata med. Innan själva tävlingen börjar och i alla pauser brukar man få tillgång att rida på själva tävlingsområdet så hästen får vara vid läktaren där ofta barnen springer och har sig. 

När man gör själva ritten brukar det vara tyst förutom musik då. Tills att du gör en snygg spinn, stopp, trav osv. Då tjoar och busvisslar publiken. Samma när du ridit klart även om du kanske inte gjorde bästa ritten. Det kommer nästan alltid fram någon och säger hur diktig man är eller hur mina häst man har osv osv.

Den som vinner får alltid höra på publikens jubel och busvisslingar till ärevarvet.